Glassgubbe

Det blåser kallt där ute och höstens första löv har just lämnat sitt bo och landat på den slitna marken. Mittemot , tvärs över gatan, bakom den smala grå sjön och ovanför cykelbanan kan man känna lukten av den blåvita tunnelbanans spår. Inte bara. Sjögräset, under allt som ögat fokuserar på, bär på en sunken lukt som sveper förbi med kylan och de få, få fiskmåsarna.

Inne i grottan bland tegelväggarna gömmer sig åldrande historia på de signerade rektangulära plåtarna. ” Jörgen was here, 24-12-03 julafton”, står det skrivet på en med svart blyertspenna. Här i den lilla gamla hålan, mitt i centrumet av vardagslivet, befinner sig många fina stunder.
    Stället fylls av cool 80-tals musik och det är nästan så att man kan se hur det var på den tiden genom stammisarnas förminskade pupiller.
Uppmärksamheten snos av andra sidan rummet och det är den enorma spegelväggen som är tjuven, den ligger precis intill den svarta ovalformiga väggen. Plötsligt känns det så mycket större här inne på grund av den knallröda väggen mittemot som speglas och ger den ynkliga ytan ett djup.
    Wassabinötter, ölkorv och Jack Daniels whiskey är bland de flera saker som upptäcks innan jag ser skymten av det väldigt trånga köket. Rostiga gråsvarta stekpannor hänger livlöst i små krokar. Krokarna som i sin tur är placerade på en avlång metallplåt som hänger i taket.
    Lukten av kaffe blandat med en sur och besk doft dominerar i rummet men det är även något annat som pågår precis bakom mig. Det är ljudet av en säckpipa och trummor som kommer från plastmatvn. Det låter bekant i öronen. Javisst, det är den syrianska hejarklackens maskot som spelar den orientaliska musiken till derbyt mellan Assyriska FF. 1-0 till de rödvita assyriska spelarna. De vinner matchen ikväll.
    Det är öde här för tillfället och söndagslugnet får mig att vilja se vad som händer utanför. Det känns som om jag befinner mig i en värld i miniatyr och avgaserna från de brådskande bilarna är i hjärtat av existensen. Längre bort kan jag höra buller från en restaurangs uteservering. Det var några vinglas som gick sönder och ekot av ljudet studsade tillbaka med vinden och placerades i mitt inre. Det var en rytm som stämde överens med mitt tempo, mina fotsteg. Ett, två tre och fyra. Jag är ensam.
    Jag sätter mig vid den nästan bortglömda kajen av fuktig trä och andas in den utmattade luften samtidigt som jag sträcker på benen och lutar mig bakåt. Mitt huvud vilar på kanten av stentrottoaren. Men det gör inget, det är skönt här. Jag är ensam med en bok som jag snart ska läsa. Trots omgivningen befinner jag mig i min egen utopi och här kan ja finna en inre frid. I gamla stan.

/ Glassgubben